En dag på stranden
Det är torsdag. Efter tre dagars hårt slitande med plugget har alltså vår helg börjat. Och hur kan man utnyttja det bättre än att sticka till stranden?
När vi insåg att det fanns stränder i närheten av Seoul kändes det som en gåva från himlen. Det fanns inte alls på schemat, inget vi hade förväntat oss av Sydkorea. Folk söker utbyte till ställen bara för deras strandpotential: var det här vår möjlighet att både ha kvar kakan och äta den? Vädret var 29 grader soligt, luftfuktigheten hög, och vår längtan enorm till att ligga med Masayoshi Takanaka i lurarna, en billig drink i handen och bli sönderbrända.
Vi hade fått höra av vår vän Keemo att Incheon var stället att sticka till. Incheon huserar inte bara den största internationella flygplatsen nära Seoul, utan är också en 3-miljoners stad, men som jag brukar tänka är ungefär Sydkoreas motsvarighet till Södertälje. Vi googlade lite snabbt och valde att bege oss till ”Hanagae Beach”, som på satellitbilden såg ut att vara ett riktigt paradis, och låg på en ö utanför Incheons flygplats. Vägen dit var ca 1.5h från vår lägenhet, inte så dumt.
Jag, Victor, och Victors nyanlända bror satte oss alltså på Airport Express-tåget. Nelly dissade oss för tjejbrunch. Vid Terminal 2 bytte vi till en buss, och som de naiva storstadsborna vi är så tog vi med ett busskort som bara fungerar i Seoul kommun, eller vad det nu heter egentligen. Vi chansade och betalade kontant till busschauffören, som accepterade erbjudandet, utan att ge oss växel tillbaka. Nu var vi snart där.
Det är på bussresan som de första varningstecknen börjar uppenbara sig. Först och främst är vi de enda under 60-år, och definitivt de enda icke-koreanerna. Helt OK tänker vi, så klart pensionärerna ska till stranden! När vi åker över bron till ön Muui, där Hanagae Beach ligger, möts vi av en besynnerlig syn. Vattnet är lågt. Båtarna ligger strandade i någon sorts lera, och det ser ut som man kan gå hela vägen över sundet till Incheon. Havet är borta.
Vid Hanagae Beach går samtliga passagerare av bussen, ett bra tecken. Busshållplatsen är en stor, aktiv byggarbetsplats. Till skillnad från de flesta byggarbetsplatserna i Sverige, där det oftast känns som de är stillastående, permanenta, är det ett himla liv. Folk kör runt i lastbilar, snickrar och inspekterar. Det verkar som de bygger upp ett imperium, kanske är det här en up-and-coming semesterort, bara ett stenkast från huvudstaden? Vi går mot vattnet.
Till vår fasa upptäcker vi att Hanagae Beach inte har mycket strand att bjuda på.
Vattnet verkar ligga åtminstone en kilometer bort, och innan dess finns det bara ett stort fält av lera. Vi har prickat lågvattnet precis, senare på kvällen ska vattnet vara 6 meter högre. Vi märker att även här, i det lilla samhället, så är vi de enda någorlunda unga och de enda utlänningarna. Överallt går koreanska pensionärer, klädda i lager på lager av plagg, förmodligen för att skydda sig mot den livsfarliga UV-strålningen. De ser ut att bo i små stugor, inte helt olikt en camping. Det finns allt från stora lyxstugor uppe på bergen, till små skjul på stranden med takhöjd på 1.5m. Vissa sitter utanför stugorna och snackar till en kopp te. De flesta vandrar runt i leran, några går runt med hinkar för att leta efter något slags skaldjur i sanden. Det är oklart om gubbarna letar för att försörja sig eller för att hitta något gott till middag. Vissa är på väg rakt utåt. Ingen har något som ens påminner om vår uppfattning om badkläder.
Vi beger oss ut på en liten hike för att se klimatet. De har byggt en kilometerlång bro över vattnet (leran), som tar oss till en mindre, gömd strand. På vägen passerar man bland annat Sydkoreas Grand Canyon, eller några röda klippor. Klimatet är annars vackert. Små, bergiga öar som reser sig ute till havs, och grön skog ligger tätt överallt. Vi ser en skylt där det står att det är livsfarligt att bege sig ut på leran. En karta visar alla dödsfall där folk verkar ha dragits med en ström.
När vi kommit tillbaka till Hanagae Beach kurrar magarna. Dags att se om vi kan hitta något ställe att äta! Bebyggelsen som finns är inte lika fräsch som i Seoul, vilket gör letandet lite svårare. Ingen av restaurangerna har särskilt bra betyg på Naver Maps heller. När vi inspekterar utbudet inser vi dessutom att de bara säljer rå fisk och ål, alltså något som liknar sashimi. Som vanligt i Sydkorea kan man dessutom se fiskarna simma runt i akvarier utanför restaurangerna, så man vet att fisken är närproducerad.
Trots att vi är tre öppensinnade killar pallar vi inte trycket. Dyr rå fisk lockar inte. Vi drar istället till ”Uncle Yungs Buger”, som har två grejer på menyn: Buger och Tost. Men vi tar fel dörr och råkar in på en intilliggande fiskrestaurang. Den koreanska herren som välkomnar oss är dock så karismatisk att det är omöjligt att vända. Han försöker övertala oss att beställa en stor portion musslor, men vi tar i stället fiskpannkaka och nudelsoppa med ytterligare fisk. Lyckligtvist är allt tillagat.
Som enda gäster får vi ett bord ute på stranden, under ett parasoll. Han tycker vi är galna som inte sitter inomhus, med AC. En öl slinker ner, vi tittar över Hanagae Beach och den något bisarra dagen känns trots allt inte så dum. Innan vi tar bussen hem tar vi dessutom den kilometerlånga löpturen ut till vattnet, tvärsöver lerfältet. De påklädda gamlingarna ser på oss, klädda i badbyxor med bar överkropp, som galningar. Vi kommer bli brända! Väl ute vid vattnet glädjer vi oss åt synen av gamla koreaner som badar, fortfarande fullt påklädda. Vattnet är något smutsigt, brunt, men det beror nog främst på leran.
I denna lyckliga stund av frihet när vi flyter i en halvmeters djupt vatten känner jag mig äntligen avslappnad. Och det är tur det. Ungefär vid denna stund landar Mattis på Incheon, alltså är det nästan som att han ser oss bada från sitt fönster. De kommande två veckorna kommer vår lilla lägenhet i Hongdae utgöra bas för en stor mängd gäster, och det kommer bli intensivt. Kommer vi hålla oss flytande?
